Guldet som blev till Sand!

Jag har varit och pratat med skolan och min studieförsäkran är inskickad. Inga pengar från CSN har dykt upp ändå och på måndag är det löning. En CSN-utbetalning verkar ha försvunnit ut i etern och inte dykt upp innan nästa schemalagda den 25e, sammanfallande med kneg-lönen. Så det är ju inte många dagar kvar att vänta. Men det är inte kul för det är saker jag vill göra som kostar pengar (som att göra nåt kul på en fredag kväll) och saker jag måste göra som kostar pengar (som att köpa studieböcker) men i 2 veckor har jag varit pank nu. Den stora CSN-bonusen i januari är något man kan sammanfatta som guldet som till sand!

Det finns få saker jag ogillar så mycket som att vänta på pengar som borde komma men inte gör det. Det är ett mönster i mitt liv och alltför sällan är det mitt fel. Jag bodde en vår på Irland och flyttade hem i mitten av juni helt utan lön påskyndat av pengabrist (som ledde till att jag varken hade råd eller mental energi att stanna kvar). Lönen dök upp i slutet av augusti. Nu gör CSN lite samma sak mot mig och andra inbetalningar har uteblivit genom tiderna, inte minst från kyrkan. Varje gång blir jag lika biter, pengar är faktiskt vad folk lever av så att inte sköta sånt där snyggt är att trampa djupa märken i folks liv. Nåväl.

Om vi ska se det ur den ljusa sidan så väcker denna påtvingade rännstens-halvmånad gamla goa minnen till liv. Hur jag gick på krogar på Irland och lärde mig att dansa nykter igen med ett glas ginger ale i handen och DJn på Kings Head som brukade bjussa mig på galet sköna klassiker (Johnny B Goode och Great Balls of Fire är århundradets dance anthems!) och coverband som öste Somebody to love av Queen...

Vad fanns inte att älska med det?!
Eller självälskande trubadurer på Neac Tains, vad fanns att tycka om med dom? Hänga hos NZ's och dricka te med Tiarnan. Sen när maj kom med solen och regnet dog över en natt, så fort man var ledig la man sig i solen i Eyre Square eller vid kanalen för att bli brun inför vad man hoppades skulle bli en grym sommar...



Oh it was all good!








Andra fattiga perioder var ju förstås Scharinska och då var det goda tider för man kunde alltid skramla fram 40 kronor och förfesta lite hemma, gå dit, hälsa på Nils i entrén och sen Leo eller Calle i garderoben och än senare och ännu bättre David och Lisse på samma positioner... för sometimes you wanna go where everybody knows your name... sen köpte man två öl, fick nån shot som någon stackare "glömt i baren" (jag tror att det mest var att man ville bjuda varann) av någon kollega och sen gå runt och hänga med skönt folk. Jobba var ju också ett grymt sätt att låta tiden flyta, bäst var nog julborden för då var det bara skönt folk som jobbade och gratis julbord varje dag. Och så fick man va lite uppklädd också, på bilden är jag nog på väg att byta sida av baren vad det verkar...
Eller i gymnasiet när jag var ihop med tyskan och var pank mest jämt och hängde på ledarutbildningen på kyrkan och hängde med lägerfolk, däribland en blivande flickvän och var på läger istället för att resa och det var grymt värt all tiden... och när jag väl var i Tyskland, då hade jag alltid lagt undan lite och då var det rika glada dagar, allt jag saknade var cylinderhatten för att matcha spenderarbyxorna... gick på restaurang och grejer oh yes. Eller promenaderna från skolan till Vasaplan med kompisar (den biten var det bästa med gymnasiet kanske?) och brukade ta fikan på Sandys (varför Sandys?!) och Dansskolan-fiket med Hanna en halv vårtermin. På den tiden hon hade sina mintgröna stövlar och en röd skinnjacka. Min coolaste kompis vad det låter.




Ja då gick det ju faktiskt också an att vara fattig bortom allt.

Eller innan dess när jag i högstadiet inte hade råd med WuTang och därför traskade till skolan i ett par sjukt snygga posten-byxor jag fått av syrran (jag hävdar fortfarande att de är coola) och fick skit av precis alla - mitt i det där föraktet föddes en förkärlek till att ha på sig det gamla och trasiga; jag blev stämplad och kunde lika gärna bära stämpeln med stolthet!

men på denna bild är det tidens mode, Fubu och dunjacka!


Jag sammanfattar:
Oh glory days of poverty!!! Welcome back to my life!!!

Bloggen är förresten ett av mina sätt att offentliggöra intentioner och därför bli tvungen att genomföra dem, saker jag gör på måndag:
-Köper en guldpärla att ha som ensam pärla i ett Frälsarkrans-projekt (varje pärla ska vara vald med omsorg och snygg). En ensam guldpärla blir snyggt också, eftersom Gudspärlan ju sammanfattar det hela.
- Beställa självdesignad skjorta från en hemsida jag hittade på nätet... Där kunde man kombinera de snyggaste grejer så ni anar inte!
- Försöka få tag på ett par svarta manchesterbyxor
- Köpa adapter till min LP-spelare (ja jag har köpt en!!!) så att den går att koppla i och sätta igång!
- Vinylskivor...
- Faktiskt lägga undan en del. Nåt ska man ju lära sig av sina misstag
- Dra ihop en WINE MORRISON-kväll. Dvs köpa in en låda vin och spela Van Morrison och ingen annan en hel onsdagkväll. St Dominick's Preview säger jag bara.
- Bjuda folk som varit i min situation på fikan, drinkar, bussbiljetter och allt annat jag inte haft råd med.
- Ge kollekt