Allt går min Väg

Om hur vindarna blåser, med eller mot mig

------------

Det var länge sedan vindarna blåste så starkt i min rygg. Allt som kan gå fel gör det, små saker som livsplaneringar (vårdutbildningen) såväl som stora (små drömmar - som att se Van Morrison) kantrar för att i nästa stund vändas på rätsida igen, lämnandes mig med en så stark känsla av att allt som kunde vara värre är så väldigt bra.

Nu senast är att den Van Morrison bokning som inatt var slukad av cyberspace idag ploppade upp och lovade mig att förverkliga en liten dröm, där i april. I Göteborg... Därifrån kan man enkelt ta sig mot Storbrittanien och där kan man se på fotboll och en största barndomsidols hemstad. Liverpool - here I come!

(skulle skicka en länk med Van-låtar, men han har tagits bort från youtube och det är typ det värsta som hänt mig!)

Under storhetstiden. Tänk om han spelar Listen to the Lion...

Att göra saker själv om det är enda sättet att få nåt gjort

----------
Återigen gör jag det själv. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Att jag saknar vänner som delar mina mål eller att jag inte vill hindras av att behöva göra saker själv. Det är inte fel alla gånger, jag gör vad jag vill när jag vill, men alltid ensam. Det finns många fördelar, jag är tvungen att göra möten på vägen - alltid bra sådana.

En gång har jag ju prövat att inte köra mitt eget race mot horisonten. Jag höll på bli galen av det, kanske mest för att jag var van vid att inte ha det så trångt på stigen jag ville vandra - tålamodet var sträckt som en gummisnöre på väg att brista. Men i efterhand är jag så glad att ha fått dela där stunderna med någon. Men det kräver sin man eller kvinna tror jag, för att jag ska godkänna någon som vapendragare.

Hur som helst. Äntligen säger jag bara. Äntligen får jag uppfylla en dröm om att uppleva någon av legenderna -" och en som fortfarande inte tappat stinget!" säger jag också. Det här är min morot.

Helgen (rollspel)

-------------

Spellede på och arrangerade ett minikonvent för rollspel i helgen. Jag skiter fullständigt i hur nördigt det kan tyckas. Så förbannat kul det är!

Denna gång ledde jag en, som vanligt, tragisk folksaga. En berättelse om svek, hämnd och en flicka med rent hjärta, som tog natthimlen som sin kvinnojour. Som vanligt la jag alldeles för mycket krut på rekvisita och för lite på annat... Men man ska göra det som är kul.

Den som vet min banes sanna jag

Befriar mig ur dennes lag

Åren har gått, de ligger som vrak på botten

En gång lämna du allt, en enkel resa mot toppen

Nu är leken allvar och svart

En gåta för brickorna i ett spel
Vad är väl ett namn när allt annat blev fel?

För sagor av guld sjönk som stenar i vatten

För honom som begravde sina vänner i natten

(det var förstås barndomsvännen de trodde att de dödat som kom tillbaka för hämnd)

Om hur det känns at the end of the day

-------------

At the end of the day spelar det ingen roll hur vindarna far. Det håller ändå på att hinna ikapp. Jag ser det i ögonvrån. Hur det försöker ringa in mig. Det kastar långa skuggor över min axel och ned på vad jag har framför mig.

Lumière intérieure, ne laisse pas mes ténèbres me parler