Att leka med tanken

Efter sommaren är det dags.
Då har jag jobbat ihop stålar och jag har gjort klart utbildningen som jag går just nu.

Dags som i att dags att lämna stan för att göra något nytt. Vi får se var, det känns för tidigt att säga, eller bestämma sig. Det lutar mot olika ställen - Uppsala, Stockholm, Göteborg (vilket inte alls har samma lockelse nu), Galway, Irland i allmänhet, Edinburgh eller Kalifornien. Att jobba som utgrävningsassistent på Irland vore ju ett riktigt kul jobb för en historieintresserad typ som mig. Det återstår att se förstås var det blir av i slutändan, men det är ganska mysigt att gå runt och leka med tanken så fort mörkret sänker sig igen efter en solig dag. Att snart rivstartar vi igen, denna gång med mer i bagaget och mer skinn på näsan. Det kommer bli bra. Exakt var är kanske inte lika viktigt som processen i sig, att utvecklas - det spelar ingen roll var man går och man inte vet var man är på väg. Då går det inte att gå fel heller. Det var nog en syster eller ett ex som sa det där till mig, exakt vem minns jag inte.

Läser morfars memoarer just nu och det är riktigt trevlig läsning. De lämnar en bestående känsla av framtidstro - att det kommer gå ens väg på nåt sätt trots allt. Jag menar när morfar var lika gammal som jag ungefär var det världskrig, så jag tror jag har lite bättre förutsättningar klimathotet till trots, korporationer med för mycket makt och bindgalna ridstöveljönsar med makt över skolpolitiken och bögnojjor i kontroll över familjepolitik. Det gör inget. Vi klarar biffen. Tack morfar, för att du 8 år efter din död fortfarande smittar mig med ditt lugn! Du äger!

Så, allt är inte allvar och svart.

Jag lyssnar på Rocksamba (Vi klarar det!) och ser fram emot goda tider...

En bild tagen av morfars far, som var fotograf

-------------------------------------
Sen har jag börjat skriva dikter eller texter kanske man ska kalla det, ganska regelbundet. Ett per natt ungefär. Just därför blir de ganska mörka uppstötningar, men det är ju inte nån annan som behöver läsa dem. Däremot märker jag att jag mår rätt bra av det och tycker det är ett riktigt skönt utlopp för tankar och känslor som far. Men också ett kreativt utlopp som jag behöver (sista steget på Maslows trappa ni vet haha [som ATT det vore så enkelt!]) ibland eller vill ha i alla fall.

------------------------------------
Mobilbilder och reflektioner kring helgens läger med kyrkans unga kommer kanske senare också, mest för att jag lyckades knåpa ihop en Skalman-dräkt. Det ni.