Och vet ni det här?

Spännande Tider

I vissa österländska regioner är det en förbannelse att önska någon "må du leva i Spännande Tider!".


Jag har spännande tider nu. De innebär mycket att göra, mycket att jaga upp sig över och mycket som är spännande. Men det är spännande och det tycker jag om. Det är en chans för mig att utvecklas. På måndag börjar jag praktik på sjukhuset, psykiatriska avdelningen 3.

Dagens bild går till en bortglömd tärningsspelare 1-2 på en sexsidig att du blev sur!






Nu hörni ska jag 1-2: plugga vidare, 3-4 lägga upp ett Van Morrison-soundtrack till pluggandet 5: dricka te och se på TV 6 Skriva en ansökan om volontärår



5. Te it is.

För övrigt känner jag mig lycklig över bara en sån sak som att det fortfarande är ljust vid 4. Varde ljus!

Kappan

... heter en berättelse av Gogol som handlar om en man som sätter sitt hopp till den dag han har fått ihop pengar till att köpa en kappa som ska uppfylla hans drömmar.

Inte heller mitt saldobesked kommer uppfylla några drömmar, men det är skönt att veta att jag har råd att köpa fil igen. Möjlighet att leva ett anständigt liv igen!

Nu slipper ni läsa mer om de där bekymren som jag kan sammanfatta med att det är skönt att de är över. För nu.

---------------------------------

Jag tycker den här vintern liksom suger lite musten ur en. Igår skrev jag ett vykort till en god vän och avslutade med orden "snart är det sommar och då ska du och jag åka ut till havet". Det ser jag fram emot.

Vykorten är förresten ett litet kul projekt som gått igång, tydligen hade vi lovat dyrt och oheligt på typ nyår (?) att skicka vykort nåt i stil med ett i veckan. Det är inte lika kul att skriva som att få, men det är kul att skriva också. Man vet att man kanske piggar upp någons vardag lite grann.

--------------------------------

Jag tänkte hitta någon bra låt om pengar att lägga här, men kom inte på någon bra. Den bästa sångtexten om pengar står däremot Wilco för. Den handlar självklart inte om pengar. Pengar är hö. Det här handlar om kärlek!


" Our love, our love is all of God's money, everyone is a burning sun"

Igår läste jag en blogg med Tracy Chapman i. Hon var soundtrack till ett förhållande jag hade, så även Wilco. Så vad försöker jag komma till? Att pengar är inget mot kärlek och nu när jag har pengarna inser jag att det kanske är nåt annat jag söker? Det skulle jag aldrig säga högt.

Men som sagt. Snart är det sommar.

http://www.youtube.com/watch?v=cBhj73WtiZU
-----------------------------

Förresten slaktade Everton Manchester City borta (inte Matt Taylor style). En viktig seger.

Guldet som blev till Sand!

Jag har varit och pratat med skolan och min studieförsäkran är inskickad. Inga pengar från CSN har dykt upp ändå och på måndag är det löning. En CSN-utbetalning verkar ha försvunnit ut i etern och inte dykt upp innan nästa schemalagda den 25e, sammanfallande med kneg-lönen. Så det är ju inte många dagar kvar att vänta. Men det är inte kul för det är saker jag vill göra som kostar pengar (som att göra nåt kul på en fredag kväll) och saker jag måste göra som kostar pengar (som att köpa studieböcker) men i 2 veckor har jag varit pank nu. Den stora CSN-bonusen i januari är något man kan sammanfatta som guldet som till sand!

Det finns få saker jag ogillar så mycket som att vänta på pengar som borde komma men inte gör det. Det är ett mönster i mitt liv och alltför sällan är det mitt fel. Jag bodde en vår på Irland och flyttade hem i mitten av juni helt utan lön påskyndat av pengabrist (som ledde till att jag varken hade råd eller mental energi att stanna kvar). Lönen dök upp i slutet av augusti. Nu gör CSN lite samma sak mot mig och andra inbetalningar har uteblivit genom tiderna, inte minst från kyrkan. Varje gång blir jag lika biter, pengar är faktiskt vad folk lever av så att inte sköta sånt där snyggt är att trampa djupa märken i folks liv. Nåväl.

Om vi ska se det ur den ljusa sidan så väcker denna påtvingade rännstens-halvmånad gamla goa minnen till liv. Hur jag gick på krogar på Irland och lärde mig att dansa nykter igen med ett glas ginger ale i handen och DJn på Kings Head som brukade bjussa mig på galet sköna klassiker (Johnny B Goode och Great Balls of Fire är århundradets dance anthems!) och coverband som öste Somebody to love av Queen...

Vad fanns inte att älska med det?!
Eller självälskande trubadurer på Neac Tains, vad fanns att tycka om med dom? Hänga hos NZ's och dricka te med Tiarnan. Sen när maj kom med solen och regnet dog över en natt, så fort man var ledig la man sig i solen i Eyre Square eller vid kanalen för att bli brun inför vad man hoppades skulle bli en grym sommar...



Oh it was all good!








Andra fattiga perioder var ju förstås Scharinska och då var det goda tider för man kunde alltid skramla fram 40 kronor och förfesta lite hemma, gå dit, hälsa på Nils i entrén och sen Leo eller Calle i garderoben och än senare och ännu bättre David och Lisse på samma positioner... för sometimes you wanna go where everybody knows your name... sen köpte man två öl, fick nån shot som någon stackare "glömt i baren" (jag tror att det mest var att man ville bjuda varann) av någon kollega och sen gå runt och hänga med skönt folk. Jobba var ju också ett grymt sätt att låta tiden flyta, bäst var nog julborden för då var det bara skönt folk som jobbade och gratis julbord varje dag. Och så fick man va lite uppklädd också, på bilden är jag nog på väg att byta sida av baren vad det verkar...
Eller i gymnasiet när jag var ihop med tyskan och var pank mest jämt och hängde på ledarutbildningen på kyrkan och hängde med lägerfolk, däribland en blivande flickvän och var på läger istället för att resa och det var grymt värt all tiden... och när jag väl var i Tyskland, då hade jag alltid lagt undan lite och då var det rika glada dagar, allt jag saknade var cylinderhatten för att matcha spenderarbyxorna... gick på restaurang och grejer oh yes. Eller promenaderna från skolan till Vasaplan med kompisar (den biten var det bästa med gymnasiet kanske?) och brukade ta fikan på Sandys (varför Sandys?!) och Dansskolan-fiket med Hanna en halv vårtermin. På den tiden hon hade sina mintgröna stövlar och en röd skinnjacka. Min coolaste kompis vad det låter.




Ja då gick det ju faktiskt också an att vara fattig bortom allt.

Eller innan dess när jag i högstadiet inte hade råd med WuTang och därför traskade till skolan i ett par sjukt snygga posten-byxor jag fått av syrran (jag hävdar fortfarande att de är coola) och fick skit av precis alla - mitt i det där föraktet föddes en förkärlek till att ha på sig det gamla och trasiga; jag blev stämplad och kunde lika gärna bära stämpeln med stolthet!

men på denna bild är det tidens mode, Fubu och dunjacka!


Jag sammanfattar:
Oh glory days of poverty!!! Welcome back to my life!!!

Bloggen är förresten ett av mina sätt att offentliggöra intentioner och därför bli tvungen att genomföra dem, saker jag gör på måndag:
-Köper en guldpärla att ha som ensam pärla i ett Frälsarkrans-projekt (varje pärla ska vara vald med omsorg och snygg). En ensam guldpärla blir snyggt också, eftersom Gudspärlan ju sammanfattar det hela.
- Beställa självdesignad skjorta från en hemsida jag hittade på nätet... Där kunde man kombinera de snyggaste grejer så ni anar inte!
- Försöka få tag på ett par svarta manchesterbyxor
- Köpa adapter till min LP-spelare (ja jag har köpt en!!!) så att den går att koppla i och sätta igång!
- Vinylskivor...
- Faktiskt lägga undan en del. Nåt ska man ju lära sig av sina misstag
- Dra ihop en WINE MORRISON-kväll. Dvs köpa in en låda vin och spela Van Morrison och ingen annan en hel onsdagkväll. St Dominick's Preview säger jag bara.
- Bjuda folk som varit i min situation på fikan, drinkar, bussbiljetter och allt annat jag inte haft råd med.
- Ge kollekt

Mitt cyberjag

Om jag ska sammanfatta mitt cyberjag:

-Jag har en nostalgimättad emoblogg
- Jag har aktiva användare på Facebook, Apberget, Myspace och Svenskafans

På Facebook lägger jag upp en massa bilder och kommenterar vilka böcker jag läser men skriver till ingen, förutom mina systrar och "svågrar". Ett tag var jag även vass på travel IQ-challenge och sånt där men tröttnade fort. Plottrigt sägs det och det stämmer. Enligt Facebook är jag Most Kissable bland mina vänner vilket är en stor seger, men jag är varken smartast, eller bäst på att lyssna (faktiskt kass) vilket jag som alla andra kan bli smått upprörd över. Men jag är most kissable. Det kan man dra stora växlar på när man känner för det. Klår ju most organized anytime - vilket jag förstås inte är.

På Apberget håller jag koll på gamla vänner, nuvarande vänner samt en del ex och "historier". Samt så har jag kontakt med mina rollspelskontakter via apberget. Så det fyller sin funktion.

På Myspace verkar fuck all, nought funka. Men jag kunde skriva lite med Tingsek där och det var ju bra, samt att en del rese-randoms har det men inte facebook. Sen brukar jag okynnes-skriva till Off-Mattias (Mattias Nilas) ibland mest för att jag vet att han kan sitta uppe till 05:23 och lyssna in sig på det senaste inom isländsk västkustrock från Channel Islands typ.

På Svenskafans finner jag mina likasinnade inom fotbollen och kollar på fotbollsmagasin... Everton är laget jag följer, samt så håller jag koll på Stockholmsfotbollen och mitt sympatilag Sheffield Wednesday.

Sen har jag en till på listan förstås. Min nyuppväckda LastFM-sida med vilken musik jag lyssnar på. Utifrån det kan man se att jag verkar lyssna jättemycket på soundtracks vilket inte är helt sant, det bara råkade bli så nu i början och att jag tokdiggar Takida. Det sista är inte sant, den låten glömdes på - men jag skäms mindre för den låten än när jag tidigare hade Amerie - One Thing som number one. Jag inbillar mig att de som ser min sida ska göra en massa omdömen om mig (fast det bara kanske är Henrik som ser den ibland) utifrån låtarna jag har där så till slut vill jag manipulera listan. Disciplinera mitt lyssnande så att jag högst upp har Kenta, Stefan Sundström. Van Morrison, lite Doors och Morrissey... och äckligt mycket Dylan. Så att jag skickar ut rätt bild av mig själv. Men det är ju lite löjligt.

Slutsatser. Jag lägger för mycket tid på internet. Mitt internet-jag speglar inte vem jag är och bör aldrig göra det. Och slutligen, eftersom jag tycker det är kul när jag inte har nåt bättre att göra, kan jag lika gärna sitta kvar framför skärmen. It's all good.

Länken till Last-FM-sidan hittar ni nu till höger.

Update

Jag kan inte vänta på att mitt försenade CSN ska komma... Gärna innan nästa utbetalning den 25e, för jag behöver köpa kursliteratur och skriva fem arbeten tills på fredag. Det löser jag, no problem. Eller jo, det blir det ju men inte värre problem än jag överlever. Så CSN imorgon tack. Vad är det som tar sån tid?

Nu har jag kommit på en skitbra plan för att lära mig spanska samt göra nåt spännande, något som förverkligar vem jag vill vara en liten bit på väg. Men det är snabbt tills ansökningstiden är ute, 1 mars. Volontärprojekt med kyrkans bistånds-och missionsarbete känns verkligen som ett hett alternativ. Sen så förskjuter det återigen psykologstudier på framtiden... Men jag tar det inte ens seriöst längre att jag ska plugga det där, när fan ska jag hinna jobba heltid i ett år med nåt så att jag fyller det antagningskravet? Gud jag blir så less, varför kan jag inte bara få göra det jag vill - det i sig är väl utmaning nog?

Vilda hästar håller mig tillbaka.

Så skit i det då. Jag får väl helt enkelt flacka runt tills jag dör!
Nä, men tiden är väl på min sida ett tag till.

Att leka med tanken

Efter sommaren är det dags.
Då har jag jobbat ihop stålar och jag har gjort klart utbildningen som jag går just nu.

Dags som i att dags att lämna stan för att göra något nytt. Vi får se var, det känns för tidigt att säga, eller bestämma sig. Det lutar mot olika ställen - Uppsala, Stockholm, Göteborg (vilket inte alls har samma lockelse nu), Galway, Irland i allmänhet, Edinburgh eller Kalifornien. Att jobba som utgrävningsassistent på Irland vore ju ett riktigt kul jobb för en historieintresserad typ som mig. Det återstår att se förstås var det blir av i slutändan, men det är ganska mysigt att gå runt och leka med tanken så fort mörkret sänker sig igen efter en solig dag. Att snart rivstartar vi igen, denna gång med mer i bagaget och mer skinn på näsan. Det kommer bli bra. Exakt var är kanske inte lika viktigt som processen i sig, att utvecklas - det spelar ingen roll var man går och man inte vet var man är på väg. Då går det inte att gå fel heller. Det var nog en syster eller ett ex som sa det där till mig, exakt vem minns jag inte.

Läser morfars memoarer just nu och det är riktigt trevlig läsning. De lämnar en bestående känsla av framtidstro - att det kommer gå ens väg på nåt sätt trots allt. Jag menar när morfar var lika gammal som jag ungefär var det världskrig, så jag tror jag har lite bättre förutsättningar klimathotet till trots, korporationer med för mycket makt och bindgalna ridstöveljönsar med makt över skolpolitiken och bögnojjor i kontroll över familjepolitik. Det gör inget. Vi klarar biffen. Tack morfar, för att du 8 år efter din död fortfarande smittar mig med ditt lugn! Du äger!

Så, allt är inte allvar och svart.

Jag lyssnar på Rocksamba (Vi klarar det!) och ser fram emot goda tider...

En bild tagen av morfars far, som var fotograf

-------------------------------------
Sen har jag börjat skriva dikter eller texter kanske man ska kalla det, ganska regelbundet. Ett per natt ungefär. Just därför blir de ganska mörka uppstötningar, men det är ju inte nån annan som behöver läsa dem. Däremot märker jag att jag mår rätt bra av det och tycker det är ett riktigt skönt utlopp för tankar och känslor som far. Men också ett kreativt utlopp som jag behöver (sista steget på Maslows trappa ni vet haha [som ATT det vore så enkelt!]) ibland eller vill ha i alla fall.

------------------------------------
Mobilbilder och reflektioner kring helgens läger med kyrkans unga kommer kanske senare också, mest för att jag lyckades knåpa ihop en Skalman-dräkt. Det ni.

Allt går min Väg

Om hur vindarna blåser, med eller mot mig

------------

Det var länge sedan vindarna blåste så starkt i min rygg. Allt som kan gå fel gör det, små saker som livsplaneringar (vårdutbildningen) såväl som stora (små drömmar - som att se Van Morrison) kantrar för att i nästa stund vändas på rätsida igen, lämnandes mig med en så stark känsla av att allt som kunde vara värre är så väldigt bra.

Nu senast är att den Van Morrison bokning som inatt var slukad av cyberspace idag ploppade upp och lovade mig att förverkliga en liten dröm, där i april. I Göteborg... Därifrån kan man enkelt ta sig mot Storbrittanien och där kan man se på fotboll och en största barndomsidols hemstad. Liverpool - here I come!

(skulle skicka en länk med Van-låtar, men han har tagits bort från youtube och det är typ det värsta som hänt mig!)

Under storhetstiden. Tänk om han spelar Listen to the Lion...

Att göra saker själv om det är enda sättet att få nåt gjort

----------
Återigen gör jag det själv. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Att jag saknar vänner som delar mina mål eller att jag inte vill hindras av att behöva göra saker själv. Det är inte fel alla gånger, jag gör vad jag vill när jag vill, men alltid ensam. Det finns många fördelar, jag är tvungen att göra möten på vägen - alltid bra sådana.

En gång har jag ju prövat att inte köra mitt eget race mot horisonten. Jag höll på bli galen av det, kanske mest för att jag var van vid att inte ha det så trångt på stigen jag ville vandra - tålamodet var sträckt som en gummisnöre på väg att brista. Men i efterhand är jag så glad att ha fått dela där stunderna med någon. Men det kräver sin man eller kvinna tror jag, för att jag ska godkänna någon som vapendragare.

Hur som helst. Äntligen säger jag bara. Äntligen får jag uppfylla en dröm om att uppleva någon av legenderna -" och en som fortfarande inte tappat stinget!" säger jag också. Det här är min morot.

Helgen (rollspel)

-------------

Spellede på och arrangerade ett minikonvent för rollspel i helgen. Jag skiter fullständigt i hur nördigt det kan tyckas. Så förbannat kul det är!

Denna gång ledde jag en, som vanligt, tragisk folksaga. En berättelse om svek, hämnd och en flicka med rent hjärta, som tog natthimlen som sin kvinnojour. Som vanligt la jag alldeles för mycket krut på rekvisita och för lite på annat... Men man ska göra det som är kul.

Den som vet min banes sanna jag

Befriar mig ur dennes lag

Åren har gått, de ligger som vrak på botten

En gång lämna du allt, en enkel resa mot toppen

Nu är leken allvar och svart

En gåta för brickorna i ett spel
Vad är väl ett namn när allt annat blev fel?

För sagor av guld sjönk som stenar i vatten

För honom som begravde sina vänner i natten

(det var förstås barndomsvännen de trodde att de dödat som kom tillbaka för hämnd)

Om hur det känns at the end of the day

-------------

At the end of the day spelar det ingen roll hur vindarna far. Det håller ändå på att hinna ikapp. Jag ser det i ögonvrån. Hur det försöker ringa in mig. Det kastar långa skuggor över min axel och ned på vad jag har framför mig.

Lumière intérieure, ne laisse pas mes ténèbres me parler