Allt jag ville vara.

Igår var nederlagets stund.

Min stora dröm i horisonten innebar att kyrkan skulle skicka mig som volontär en höst till Filippinerna, Costa Rica eller Tanzania. Det skulle vara det bästa som hänt mig. Men de hör inte hört av sig.

Högskoleprovet som ska ta mig till den psykologutbildning jag själv är så säker på, men som t.om med mina bästa vänner och min familj glömmer bort att jag strävar mot - därför att det är ett så fruktlöst 1 steg framåt 2 steg bakåtsträvande - vi kan väl helt enkelt säga att jag parkerat på 1.6. Ungefär som Everton, i ingenmansland.

Plus att jag träffade min näst senaste kärlek med sin nya pojkvän som avrundning.

Det fanns all anledning att vara så bitter. Men när jag låg där och skulle somna var det ändå med ett inre leende. För en sak har jag gjort rätt i mitt spretiga liv. När det kommer till att omge mig med goda vänner måste jag bara ha gjort allt rätt.

För en gammal kombo kom hem från Norge och gav lite goda nyheter och med honom och Gunner bohemstekte jag det tomma dansgolvet på Grekens (Costas f.d News). "Music D.A.N.C.E".

Och Petter säger som vanligt det jag behöver höra i rännstenen. Veckans vän igen!

"Dra upp den där gamla mögliga ridån, och visa dig i all din bohemstekiga prakt för världen. Carry on up in the morning!"

-----------------------------------------------

Och jag tror ju inte på ödet, utan på Gud.

Men det är samma sak, att det inte är någon slump.

Att jag idag fann ett vykort från det Plan B jag går med i tankarna ungefär som man suger på en kola.

(heja Toffees!)

För ni förstår...

I LEFT MY HOME IN GEORGIA HEADED FOR...

PS: Bjuder på en vinkväll till den förste som kan svara på vilka Toffees är.