Jokerman
Hitta mig!" Jokerman dance to the nightingale tune, birds fly high by the light of the moon, oh Jokerman..."
- Bob Dylan (vem annars?!)
Hade ett långt samtal med min kära far och kära plastis (dvs pappas fru) om diverse.
Det som kanske intresserade mig mest var när när vi kom in på hur jag alltid velat ha uppmärksamhet, showa, spela ALLAN m.m ända sen jag var liten. Det har varit en nerv i mig sedan gammalt och en del av mig som jag många gånger har djupt föraktat och hatat - till den grad att jag försökt vara personen långt i bakgrunden (men oftast misslyckats med det).
Med åren har jag accepterat min roll mer och mer. Jag har förstått att det oftast varit något jag som jag valt och härstammande från trevliga skäl - som att mina äldre syskon uppmuntrade mig till det - såväl som sorgliga skäl, som att jag inte orkade se min mamma ledsen under hennes/vår svårare period (den jag inte gärna pratar om med skilsmässor, dödsfall, dålig ekonomi).
Jag börjar tycka om den rollen. Jag har lärt mig manipulera den. Jag använder den för mina syften ibland. Och ibland får man folk att le eller att våga bort sig.
Men ibland orkar jag inte med. När folk förväntar sig av en att vara ett vandrande snedleende, nära till skrattet och långt till gråten... Hur ska jag kunna leva upp till det? Jag kan vara så dålig på att se glad ut när jag inte är det.
Kanske blir kontrasterna för starka. Och folk frågar är du ledsen och jag säger "nej då!", men ibland är jag ju det. Eller så har jag bara en dålig dag. Var hittar man mellantinget?
Det är inte alltid man vill spela sina roller.
Det kanske bara är jag som tänker så här, om mig själv och mina roller. Men jag hoppas inte det.
Det kanske bara är jag som tänker så här, om mig själv och mina roller. Men jag hoppas inte det.
" Jag undrar om de ser, jag undrar om de ser, att clownen inte ler?"
- Di Leva (!!!)
posted by theWhothatIam- Alltid På Väg at 00:36
4 Comments:
Ställer du dig frågan om det är den du är, eller bara en roll du spelar? Eller konstaterar du helt enkelt att du blivit en glad typ pga prägling och uppfostran?
Att spela roller är något som jag tror alla människor gör dagligen, och de byts ut allt eftersom situationen förändras. Jag brukar kalla det för att "byta masker", men det är ju egentligen exakt samma sak. Du är ju inte samma person på jobbet som när du träffar dina brorsbarn, när du raggar på krogen eller när du skriver i internetforum.
Men om du gillar rollen som den semiexhibitionistiske killen med den flödande munnen som alltid finns i centrum, så är det väl inget snack om att det är den mannen du skall vara. Och vissa dagar kan man inte dominera alla diskussioner, så är det bara. Dåliga dagar gör dig inte till en falsk, utan snarare en riktig människa.
Skål, och lycka till på onsdag! Jeffers sänkte Hull och kommer sänka er med.
//Gagge, med ett brett sneleende på läpparna
Oj! Vilket värdigt svar!
Ja just ja. Jeffers är ju hos er nu. Vad det skulle svida om han av alla stekte in mål, han som baktalat Moyes.
Jag tror det jag vacklar i är att acceptera att den där rollen ibland ska spelas på beställning. Vänner och fiender förväntar sig den av mig och ibland är jag inte redo att dansa efter annans pipa, ens när de bjuder upp.
Men jag kan ju inte vara annat än den jag är och det här har blivit en del av mig. Men det är inte allt och det är inte alltid vem jag är. Så känner jag.
jag hittade allt jokern.
och ja, du kommer hata mig, men jag gjorde det förutsägbara och lurade mig själv till ny blogg, i tron om att det skulle lätta på inspirationen.
Oh no!!!
Phia du får inte göra så här! Eller å andra sidan, du gör ju som du vill, särskilt om du fortsätter skriva, för jag gillar din blogg. Du är som Sex and the City-kolumnen, fast mindre sex och mer singer/songwriter-tips. Fast nu har jag ingen länk till dig längre så du får allt höra av dig med din bloggadress.
Skicka en kommentar
<< Home