Kan man lära sej att känna?

Orkar tiden alltid hålla samma fart?

Är det farligt att bekänna

att man inte fattar allt som verkar klart

Han kommer för evigt vara de fallna själarnas förkämpe. Eller självförtroendenas.

Rännstenshjälten som uppmanar oss att om vi inte kan lyfta från vår aska som en fenix,

bör vi ändå resa oss på knä.

Trashankarnas profet.

Kenta.

Det är med Kenta som med så mycket annat i mitt liv.

Det fastnar på mig.

Sånt som får mig att le, att vakna till, att tänka, att kämpa.
Från Evertons bildsköna kämpar på en leråker i Lancashire över en kaxig textrad på en T-shirt till en tjej som börjar snacka film med mig i en krogkö vidare till Kentas brustna stämma.

De små sakerna är stora.

Men Kenta är så tydlig.

Vänner, partners och fiender tittar på mig med en blick som tyder på att de är förvirrade ner i sina grundvalar.

"Jag fattar inte, hur kan det här vara bra?"

Och världen kan delas in i de som inte förstår och de som förstås precis varför.

Och de senare har förstått en liten bit av mig.

Mer kan man inte begära.

För de små sakerna är stora.

-----------------------

Jag funderar mycket på sånt just nu.

Att bli förstådd känns plötsligt otroligt viktigt.

Att folk verkligen ska känna mig och se vem jag är.

Det är svårt när man ifrågasätter det.
För hur många av mina charader har man gått på när jag försökt spela

sorgfri, bitter, kaxig, ödmjuk, djup, lattjo, tålig, hederlig, farlig, pålilitlig, spontan, ärlig?

När jag vet hur ofta jag spelar någon annan för att det är enklare, hur många kan då veta vem jag är?

Eller är det bara att en låt väcker en känsla som väcker en tanke?

"How many days will it take for you to understand?

Look into my eyes

This is who I am"

(This is Who I am - Salem al Fakir)