Jokerman

Hitta mig!

" Jokerman dance to the nightingale tune, birds fly high by the light of the moon, oh Jokerman..."

- Bob Dylan (vem annars?!)



Hade ett långt samtal med min kära far och kära plastis (dvs pappas fru) om diverse.

Det som kanske intresserade mig mest var när när vi kom in på hur jag alltid velat ha uppmärksamhet, showa, spela ALLAN m.m ända sen jag var liten. Det har varit en nerv i mig sedan gammalt och en del av mig som jag många gånger har djupt föraktat och hatat - till den grad att jag försökt vara personen långt i bakgrunden (men oftast misslyckats med det).


Med åren har jag accepterat min roll mer och mer. Jag har förstått att det oftast varit något jag som jag valt och härstammande från trevliga skäl - som att mina äldre syskon uppmuntrade mig till det - såväl som sorgliga skäl, som att jag inte orkade se min mamma ledsen under hennes/vår svårare period (den jag inte gärna pratar om med skilsmässor, dödsfall, dålig ekonomi).


Jag börjar tycka om den rollen. Jag har lärt mig manipulera den. Jag använder den för mina syften ibland. Och ibland får man folk att le eller att våga bort sig.


Men ibland orkar jag inte med. När folk förväntar sig av en att vara ett vandrande snedleende, nära till skrattet och långt till gråten... Hur ska jag kunna leva upp till det? Jag kan vara så dålig på att se glad ut när jag inte är det.

Kanske blir kontrasterna för starka. Och folk frågar är du ledsen och jag säger "nej då!", men ibland är jag ju det. Eller så har jag bara en dålig dag. Var hittar man mellantinget?

Det är inte alltid man vill spela sina roller.



Det kanske bara är jag som tänker så här, om mig själv och mina roller. Men jag hoppas inte det.

" Jag undrar om de ser, jag undrar om de ser, att clownen inte ler?"

- Di Leva (!!!)

Den nye Johannes!

Mitt mål i höst är att börja utmana mig själv mer.
Jag har insett att jag drar mig för att göra en del saker, in i oändlighet.

Men nu ska det bli ändring, jag ska ringa samtal, jag ska styra upp en del projekt, se till att göra nåt av all tid jag annars spenderar på att göra absolut ingenting.

Det kräver en sak av mig. Planering.

Det ska jag börja göra nu!
Hittills har jag bara varit halvt framgångsrik, men det är en förbättring med 100 %!

----------------------------------

Och i sommar när jag satt i Taizé en kväll, förstod jag vad det är jag vill göra av mitt liv.
Det är stort.

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

- Karin Boye

Jag vill våga mer.
Jag förstår att det måste jag, om jag ska kunna hitta de pusselbitar jag saknar.
Eller är det ännu ett tankefoster?
Kanske om jag vågade känna mer till att börja med, skulle det vara ett steg längre än att
älta och att tänka, tänka, tänka.

Jag är den jag är jag är den jag är jag är den jag är.
Fortfarande.

----------------------------------------------------
Och tack Sophia, för att du ställde upp på att va en del av nattsuddets dream team!