Veckojournalen

Vad nytt?

Inte så mycket.

Jag harvar på med litet och stort och jag måste säga att jag trivs rätt bra med livet just nu.
Hjulen börjar vara i rullning på alla möjliga sätt och det är sällan man har för mycket tid över och det är precis så jag vill ha det.

Senaste projektet är att piffa upp mitt hem, framförallt mitt rum då (även om vi planerar ett cat burglar av julgran till vardagsrummet samt att återuppta en gammal vision om hur vardagsrummet ska styras upp... och kanske rent utav skaffa oss en hallampa!). Inte så himla kul at läsa om kanske, men jag kommer få ett ganska hemtrevligt rum till slut tror jag.

Vinylspelare förresten, äntligen har jag bestämt mig för att det inte går att vänta längre, det är bara att köpa.

Igår satt jag med en god vän och drack fin sprit, öl och cider på Lottas som ett par riktiga förkämpar för det så kallade Goda Livet. Sen så blev vi fallna hjältar i rännstenen när det inte fanns mat någonstans att finna så att vi till slut fann oss sittandes i vägkanten med vår nattvickning. Smällar man får ta!

Ärligt talat jag har ju inget intressant att säga. Så jag Emobloggar, vilket Petter tycker är så jävla töntigt och berättar lite Se & Hör-skvaller om mitt liv.

Tåget har nu gått för vad som hade seglat upp i horisonten som ett hotande distansförhållande fullt av all livets onda (och tro mig, när det kommer till distansförhållandens totala jävlighet vet jag vad jag talar om). Det är en lättnad att det inte blir nåt. Men jag erkänner att ibland suckar jag sådär uppgivet tungt. För det var ju avståndet som inte stämde, inte vi.

Men som någon sa till mig en gång: jag har ju haft mitt distansförhållande för det här livet - då måste jag inte gå med på fler...

Nu ska jag gå och laga en cykel.

Vi ses.

Championship Vinyl

Såg lite av High Fidelity-filmen igår och nu blev jag liksom tvungen att gå till en vinylförsäljare. Dagens förvånande fakta är att det inte är Garage Land man ska gå till för att söka utan Fyndhörnan på Berghem...
Helt otroligt, tur att jag inte hade mer kontanter på mig för de hade riktigt mycket där.

Köpte denna klenod åt mig själv:

Och en till skiva åt en god vän, sådär lagom till jul.

Just det!

Ikväll kanske kombo-issuen löser sig, peppar peppar och så vidare.

Om att gå gymnasiet igen

(jag läser ju omvårdnadsprogrammet nu, så att jag blir undersköterska, vi får se om jag fortsätter)

Det är ändå ganska underbart detta.
Efter att ha skrivit alla arbeten i ett ämne natten innan kursprovet innan vilket de måste var inlämnade så att jag inte hinner plugga för provet... Lyckas jag trots det få en lärare som beklagar sig över att jag inte hann med MVG-frågan på provet och därför bara kunde ge ett VG på provet. Man måste säga att åtminstone en sak har blivit lättare med åren.

Men det är nog om detta, tycker inte vardagsproblematiken är så spännande (nästa steg: kursen Människan socialt och kulturellt).

Istället är det dags för en julklappslista och julstök. Vad vill man ha i år tycker ni?

Thunder Road

Det är så jävla passande att det heter istidsgatan.
Här har vi verkligen varit mästare på att på sin höjd heja på varann och bråka om disken.

Men ibland är det så scccccchükt nice att inte har längre till umgänget än avståndet mellan mitt rum och TV-soffan. Adventshäng igår ska bli en kort tradition i jul och ja, jag tänker fan skaffa en gran.

"Sit tight, take hold, Thunder Road"

Om Helgen
-------------------------------------------
Fan vad underbart det var att jag fick vara en del av det galna följet utstyrda i nån sorts cirkuskläder och glamperuker, med ett gäng flaggviftande delegationer av globo-trash (från Argentina i söder till Polen i Öst) i publiken som skanderade våra nanmn. Vi kunde enbart segra när den där blonda tjejen i bandet sa till mig: "Johannes
du måste klämma i på de höga tonerna!" och jag lovade att "ja för f-n! Nu tar vi dom!" Och som vi sjöng "We are all the winners, we are all the best..." Sen ballade det ur när någon började bua ut en av de 15åriga tjejerna som doade och några fransmän stormade scenen. Vi blev så jävla förbannade på att de störde vårt nummer att det blev slagsmål och jag knuffade ner en kort fransman från scenen och sen hoppade med fötterna före ned på hans rygg.

Sen kom en tjej som såg ut som Rachel i vänner typ "... 7, 8, 9, 10" och hade fallit för mig för att jag hade försvarat en av småtjejerna.
Vi hade förlorat talangjakten, men jag vunnit tjejens hjärta.
Nothing could stop me.

Förutom att vakna! Så otroligt bittert! Smärtan, sorgen, saknaden kändes rent fysiskt. Men varför det var just Nick Borgen vi skulle ju sjunga på? Vi pratar inte om det... förutom att han är glad då... Men sjung gärna med:
http://www.youtube.com/watch?v=CvD4K6IqXgM Nick!

(fast han var ju grym på Melodifestivalen -93, det minns jag att jag tyckte)