Hur ska jag försöka förklara

Jag är lycklig och det är sant.

Men jag är inte nöjd. Jag vill mer. Av allt.

------

Att Popsiclesångaren avslutade sitt singer-songwriterpass på Trästock med en Popsiclelåt, det kan mycket väl ha gjort min sommar.

------

Jag har en fredag i augusti man skulle kunna ordna en Glory days of Pripps-fest, sista chansen på sommaren skulle jag gissa. Men jag vet inte om jag orkar, eller hur jag genomför det. Kanske om man börjar på lite mindre skala så att det kan få växa i huvudet.

-------

Jag är lycklig och det är sant.

Men jag är inte nöjd. Jag vill mer. Av allt.

Att le i regnet

Den senaste veckan har varit dränkt av regn och av djuplodande tankar. Och på något vis passar det mig rätt bra ... In this I'm a raincloud* ... Man har ingen skyldighet att vara annat än inåtvänd när inte solen skiner och då passar jag på att vända blicken mot vad jag har därnere -
en odrucken vinflaska, en sång jag alltid älskat, minnet av en flicka och en jukebox och en stark hand av osäkra kort som ska ta hem hela given och mig till nya vidder.

(* http://www.youtube.com/watch?v=1wfv3lJs5qE)

Men det är spännande att se sig om därnere.
Några bortglömda rebeller har slagit upp en cirkus i mitt huvud och alla är där. Alla vänner, alla fiender, alla jag aldrig lärde känna. Alla platser jag älskat och som jag velat ta mig till. Van Morrison, Mercury och Dylan kompar, en flickvän jag en gång hade står där uppe och balanserar på randen av nåt stort, direktören är en nybliven 60-åring som råkar att både se ut som en cirkusdirektör och dessutom vara min far och med lejonen hoppar jag genom ringar av eld påhejad av Johnny Cash med stolen i ena handen och revolvern i den andra (och antar jag: cigaretten i mungipan). Allt är som jag minns det, allt är som jag vill att det ska bli.

Interlude:
Time melting fast,
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carneval
In my chest
I didn't know anything
A carpet floor boy
And the king of a land
Where all the small things seems so very grand
http://www.youtube.com/watch?v=xD1e6IrHko4 (ful video)

Så kan man sammanfatta hur det kan gå med känslorna en vecka när man ofrivilligt blir tvungen att promenera runt i regnet och musiken man lyssnar på rör om i grytan. Det blir mer tid till drömvärlden när regndimman stänger sikten ute till världen runtomkring. Det är som att allt verkligen tjuvrusar runt i huvudet på en.

Men på ett bra sätt. Jag känner mig inspirerad att få uppleva allt det jag ser framför mig.

Och jag sjunger i regnet. Den som går förbi mig kan höra Streets only knew your name, Bob Dylan's Dream och Caravan. Petter skrev nån text om hur han brukar promenadsjunga när han är tvungen att gå långt mitt i natten och jag har kommit på mig själv att göra samma sak. Det är inte så dumt.

Nån som har något gott råd att ge förresten? Vilket som helst egentligen.


Join the caravan!
Turn it up Turn it up! That's enough! Just so you know it's got soul! It's got soul baby!
(håll utkik 03:00 in i videon)

http://www.youtube.com/watch?v=BxYV1jGuj5U

Kan man lära sej att känna?

Orkar tiden alltid hålla samma fart?

Är det farligt att bekänna

att man inte fattar allt som verkar klart

Han kommer för evigt vara de fallna själarnas förkämpe. Eller självförtroendenas.

Rännstenshjälten som uppmanar oss att om vi inte kan lyfta från vår aska som en fenix,

bör vi ändå resa oss på knä.

Trashankarnas profet.

Kenta.

Det är med Kenta som med så mycket annat i mitt liv.

Det fastnar på mig.

Sånt som får mig att le, att vakna till, att tänka, att kämpa.
Från Evertons bildsköna kämpar på en leråker i Lancashire över en kaxig textrad på en T-shirt till en tjej som börjar snacka film med mig i en krogkö vidare till Kentas brustna stämma.

De små sakerna är stora.

Men Kenta är så tydlig.

Vänner, partners och fiender tittar på mig med en blick som tyder på att de är förvirrade ner i sina grundvalar.

"Jag fattar inte, hur kan det här vara bra?"

Och världen kan delas in i de som inte förstår och de som förstås precis varför.

Och de senare har förstått en liten bit av mig.

Mer kan man inte begära.

För de små sakerna är stora.

-----------------------

Jag funderar mycket på sånt just nu.

Att bli förstådd känns plötsligt otroligt viktigt.

Att folk verkligen ska känna mig och se vem jag är.

Det är svårt när man ifrågasätter det.
För hur många av mina charader har man gått på när jag försökt spela

sorgfri, bitter, kaxig, ödmjuk, djup, lattjo, tålig, hederlig, farlig, pålilitlig, spontan, ärlig?

När jag vet hur ofta jag spelar någon annan för att det är enklare, hur många kan då veta vem jag är?

Eller är det bara att en låt väcker en känsla som väcker en tanke?

"How many days will it take for you to understand?

Look into my eyes

This is who I am"

(This is Who I am - Salem al Fakir)