Förändringens Vindar

För tre veckor sen var jag en man som visste var jag var och var jag var på väg.
Idag vet jag inte ens var jag bor om en 1½ månad. Håll i hatten!

Allt kan förändras fort och när den sortens vindar blåser är det bara att rida ut stormen eller se till att få vind i seglen. Eftersom jag bryr mig mer om att de tar mig vidare, snarare än var tänker jag helt enkelt att "just idag är jag stark, jag förs framåt av kraftiga vindar".

Som farsan sa:
En mil åt fel håll är en mil åt rätt håll när man inte vet än var man är på väg.

Som morsan sa:

When no one steps on my dreams there'll be days like this
When people understand what I mean there'll be days like this
When you ring out the changes of how everything is
Well my mama told me there'll be days like this
-----------------------------------------------------

Och jag fick tag på min gamle vapendragare, underhuggare, övertalare, mellanhand och underhandlare. Många ord stämmer in, men som vän är han inget mindre än en titan.
Ett trevligt samtal om de tider som varit och de tider som väntande ligger framför oss.
Det är en fin känsla som infinner sig när man märker att man efter så lång tid fortfarande kan se samma gamla vänner i varandra, trots att man förändrats så mycket.

------------------------------------------------------

Det är mycket nu, men det blir nog bra det här också.

"When things are boring me I recall a melody to howl in the jungle"

Jag minns en vän jag lärde känna för länge sedan. Inte så länge sedan att han minns mig som barn, men tillräckligt länge för att han ska minnas den tid då jag började bli den jag är. Och påverkade troligtvis utgången mer än en gång också.

Jag minns honom framförallt som en person med den stora gåvan att kunna lyssna. Och prata på ett sätt att jag förstod och ville lyssna på honom. Tillsammans var vi ett nattsuddets dream team och kunde genom timmar långar nattliga samtal tillsammans komma underfund med våra liv flera gånger på en vecka. Som han beskrev det: "Som en stege mot det svar man försöker komma på och vi sätter i pinnarna åt varandra! "Det är ett av skälen till att jag alltid kommer se honom som en vän, även om vi inte hör av varandra på ett århundrade.

Men lika mycket minns jag honom för hans förmåga att skita i livets alla plågor, vilket det kunde finnas rätt många av och se till att ha riktigt förbannat roligt för en kväll. Och den kombinationen av lyckorus och eftertanke är oslagbar och oövervinnerlig.

Jag håller tummarna för att det gamla nummer jag har nedplottrat stämmer. För visst behöver jag eftertanke, men framförallt lyckoruset!

Forever Young/Blow him back into my arms

Inatt låg jag vaken med taket som vän och bollplank.
Mitt tåg har gjort ett stopp i en tillvaro jag inte vill vara kvar i. Och även om jag ger mig på alla aktiviteter som finns att erbjuda är de enda som ger någon tillräcklig distraktion eller varaktig lindring kaffe, cigaretter och sprit.

Jag vill långt bort härifrån, till en annan tid som inte är just nu, eller vara någon annan än just jag, just nu. Men det kommer dröja tills det tåget går och som ett Dylan-album jag aldrig hört heter: "It's a slow train comin".

"Men herregud, jag överlever ju - jag har ju varit med om värre!" tänker jag. Och det är ibland det värsta med en motgång, just att jag tänker så, att tankarna på allt det där hemska kommer tillbaka. Och natten blir en fiende - hatad därför att man kunnat älska den - och avskildhet blir till ensamhet när man inte valt den.

Jag tänker att ingen förstår mig. Ingen som jag vågar tala till om hur jag verkligen känner. Och jag intalar mig att det fanns En som skulle förstått och det smärtsamma minnet av just varför jag inte har någon att tala med längre vaknar. Jag tänkte att imorgon ska jag skriva en lång text för att beskriva allt jag känner om det där, så att de som vill kan börja att förstå mig. Men om natten får en att tänka ihop så mycket. Och att bli förstådd får vänta.

------------------------------------------------------------

När jag vaknar om morgonen tänker jag att nåja, det är som det är och man har ju varit med om värre. Förhållanden tar slut och det behöver inte ens vara med arga sinnen utan "allt gott!".

och i övermorgon är nog det här inlägget borta. Jag vet inte. Snart rullar ett tåg iväg mot nya tider. Eller bara till mina systrar eller ett franskt kloster eller tar jag kanske bara bussen till en god vän. Det är en avfärd jag inte vill missa. Och det känns inte som snart.

http://www.youtube.com/watch?v=wtIdc-tJqhg&mode=related&search=

Tack Leo Ryan

Leo Ryan, hjälte

Såg just en dokumentär om Jones-kulten, som slutade i massmord i deras koloni i Guyana. Över 900 människor som mördas av hjärntvätt. Återigen frågar jag mig själv, var går gränsen mellan vansinne och ondska. Så många gånger vill jag hoppas på att förklaringen är det första, men alltför ofta lutar jag mig till slut mot det andra - en vag kant att luta sig mot av gåtfull mänsklig grymhet. Och det är just det, att den är mänsklig som är mest skrämmande.

När Leo Ryan, en amerikansk kongressledamot, på eget bevåg tog sig dit för att ta reda på vad som egentligen pågick var det för sent. Han blev mördad med flera journalister och avhoppare när de skulle flyga hem och samma kväll sker massmordet. Ett av de två flygplanen lyckades lyfta och meddelade över radio om vad som hänt och när Guyansk militär nästa dag tar sig dit hittar de över 900 skjutna och cyanidförgiftade lik.

Fanatism är livsfarligt!

Bjussar på en av min barndoms favoriter, som berör ämnet och oss alla:

http://www.youtube.com/watch?v=UuknBhy-lN4